Finlandssvenskarnas Flagga

Den rödgula flaggan

Vasabladet hade inför festdagen påmint sina läsare om att det skulle flaggas, men med Finlands gamla vapenfärger, rött och gult, som hade använts i kriget 1918. ”Allmän flaggning! Frihetskrigets rödgula färger till heders!” ingick som uppmaningar då festdagens program presenterades i tidningen som också skrev:

De blacka färger, som sedan av ett nationalistiskt partisinne påtvungos landet, kunna aldrig här i vår landsdel mötas med samma vördnad som 1918 års lejonfärger, landets månghundraåriga vapenfärger. Den tydliga uppmaningen att låta känslan avgöra flaggvalet klingade inte för döva öron. Enligt Vasabladets festreferat hade staden dagen till ära varit prydd med ”svajande flaggor i rödgula och blåvita färger”.

Också denna gång hedrade Mannerheim festligheterna med sin närvaro. Efter besök vid hjältegravarna, som var ett obligatorium i festprogrammet, bjöds Mannerheim med sitt följe på lunch på Svenska klubben som då var belägen på hotell Ernst. Ryktet talade denna gång sanning. Stadsborna lät varandra veta att Mannerheim skulle få motta en lejonfana efter lunchen. Initiativtagare till donationen var hovrättsrådinnan Alma Skog, känd som ”Fäderneslandet”. Mannerheim apostroferades som den hjälte som himlen hade sänt att leda striden för fem år sedan.

Festflaggningen blev en fast tradition. År 1926 synliggörs åter hur de svensksinnades rödgula flaggor irriterade de finsksinnade i staden. På minnesdagen 1626 förekom en lejonfana t.o.m. på posthuset som ägdes av en svenskspråkig.

Festprogrammet 1928 bjöd på en kombination av element från tidigare minnesdagar. Festdagen inleddes med kanonsalut från Fiskstranden. Efter att symbolriktiga tio skott avlossats började kyrkklockorna ringa. De höll på i tio minuter.

Samtidigt hissades flaggorna i staden. Vasabladet undviker att skriva om hur flaggorna såg ut. Ett par dagar före festligheterna annonserade Vasa klädeshandel på svenska om att man hade Finlands blåvita korsflaggor till salu. I sitt festtal hyllade konsul Erik Hartman ”den blåvita korsflaggan”. Allt talar för att man från svenskt håll försökte låta bli alla rödgula provokationer och att man på finskt håll valde att blunda där de kanske ändå förekom. Enligt en samstämmig lokalpress var festdagen mycket lyckad.

Under de tidigare åren hade också den lokala yttervänstern valt en låg profil, men den borgerliga stormanifestationen av tioårsminnet provocerade till ett synligt avståndstagande. Reliefen på stadshuset med Mannerheim och Svinhufvud blev tjärad. I staden spreds också ett kommunistiskt flygblad som anknöt till händelserna år 1918. En arbetarfest ordnades i Vasa på kvällen den 28 januari, och i arbetarstadsdelarna dekorerades fönster med små röda flaggor och ljus. Man ville komma ihåg fallna kamrater och ta avstånd från att borgarna i staden firade 1918 års ”blodiga terror”.

Frihetskriget utbrott uppmärksammades på vanligt sätt genom flaggning i Vasa år 1933. Eftersom den rödgula flaggan på finskt håll sågs som en provokation valde många svenskspråkiga uppenbarligen i valet mellan en blåvit eller rödgul fana att lämna stången tom, ett subtilt vardagsmotstånd mot det politiskt korrekta och finsknationella vilket irriterade finskspråkiga och noterades som en protestyttring i tidningen Vaasa.

Brandmästare Finell framhärdade i att flagga gulrött. Flaggan avlägsnades – men av vem eller vilka? Vaasa skrev om hur den halats av några personer och överlämnats till brandmästaren, medan Vasabladet redogjorde för hur den rivits ned av en ung finsk man. Vasabladet förmådde sig inte att ta avstånd från den rödgula flaggningstraditionen.

Tidningen framhöll att rött och gult var Finlands gamla vapenfärger, att färgerna ingick i republikens statsflagga och att just de färgerna dominerat i stadsrummet för exakt femton år sedan då befrielseverket var genomfört. Men de rödgula färgerna var nu ”lysta i bann och trampade i stoftet av en yverboren äktfinsk s.k. fosterländskhet, vars uppblåsta dumdryghet icke vet av några gränser”.

Exakt ett år senare inrapporterade Veräjän-Mikko i Vaasa (redaktör Heikki Lauri Hyppönen) resultatet av en promenad i staden i syfte att specialgranska flaggkulturen. Han hade sett endast en rödgul flagga i staden, nämligen på Bragegårdens museiområde. Men den hade varit omgiven av blåvita fanor, vilket enligt Veräjän-Mikko gjorde det hela acceptabelt. Vid många hus där man ännu under svenska dagen 1933 sett rödgula flaggor vajade nu den officiella blåvita fanan. Han noterade att ett hus i staden där man normalt brukade hissa en stor rödgul fana nu inte alls flaggade. Också utanför en svenskspråkig skola lyste varje form av flagga med sin frånvaro.

Flaggkulturen förenhetligades, och år 1937 fann Veräjän-Mikko inget annat att irritera sig över än att det fanns så många flaggor med inkorrekt blå färg hissade. Under tjugoårsfestligheterna 1938 var hans enda negativa randanmärkning att så många av stadens gentlemän hade sjungit ”Vårt land” med hatten på.

På parkettplats 28 januari kan vi i Vasa se hur lejonfanan, det finska vapnets färger, rött och gult omkodades. Laglighetens och det konstitutionella motståndets färger blev allt mer och entydigt finlandssvenskhetens och Svenska folkpartiets kulörer. Mannen med flaggan som gjort entré redan i valet 1907 kom de facto att hänga med ända till valet 1966. Hur lejonet sedan blev till nyckelpiga, det respektingivande däggdjuret till en nyttig insekt är emellertid en annan historia.

Nils-Erik Villstrand
(artikel för SFV-kalendern 2005)