http://www.scania.org/facts/flag/engone.htm

http://www.intermin.fi/

http://www.centertex.com/  Lars Laxén har flaggor.

Den rödgula flaggan

År 1895 tog statsarkivarie Reinhold Hausen ställning i den omdebatterade frågan om Finlands färger. Vilka var de? Var det kombinationen R/G eller B/V? Han lyfte fram B/V som den ryska örlogsflottans färger och framhöll hur den kända signaturen ZT år 1863 hade föreslagit dem som Finlands färger. Hausen föredrog R/G som var Finlands historiska färger utgående från lejonvapnet.

Det dröjde flera månader innan Zachris Topelius svarade. Han gjorde skillnad mellan heraldiska färger och nationella färger. De heraldiska färgerna var kungadömets och maktens/överhetens färger. Guld och purpur, d.v.s. gult och rött, passade inte för Finlands folk. De rätta nationella färgerna var det som folket själv hade valt, med eller utan förankring i historien.

Hausen gav följande dag ett hövligt svar där han framhöll R/G som en trehundraårig tradition och det B/V som en konstgjordhet utgående från ett infall för tre decennier sedan.

Argumenten och debatten 1895 var en upprepning av sådant som var välkänt sedan den första stora flaggdebatten på 1860-talet. Då hade det varit aktuellt att ta fram en handelsflagga för storfurstendömet. Initiativet rann ut i sanden då frågan inte kunde tas upp i lantdagen 1863. I debatten lanserades olika förslag i R/G och B/V.

Det rödgula lägret argumenterade utgående från vad traditionen ansågs bjuda. De heraldiska färgerna R/G var Finlands färger och Finlands vapen hade sitt ursprung i 1500-talet. Den blåvita argumenteringen tog fasta på ett folks frihet att välja. Finlands folk hade vaknat till insikt om sin särart och framtid som nation. Det hade rätt att fritt välja sina symboler. B/V som Finlands färger lanserades som bekant av Z. Topelius 1854.

Det blåa symboliserade sjöarna och det vita den rena snön. Men färgvalet var också ett uttryck för lojalitet i Krimkrigets Finland. Sedan Peter den store stod bestod den ryska örlogsflaggan av ett blått Andreaskors på vit botten. Med den kejserliga jaktklubben i Petersburg som förebild antog också de finländska segelföreningarna fr.o.m. 1860-talet blåvita korsflaggor.

Det blev populärt att designa olika inofficiella villaflaggor. Under förryskningen signalerade färgvalet allt tydligare politisk hemvist. R/G stod för konstitutionellt motstånd och svenskhet. B/V signalerade undfallenhet och fennomani.

I den stora politiska turbulensen 1917-18 förekom det blåvita men det blev den rödgula lejonfanan som dominerade. Den antogs av senaten som temporär riksfana och hissades bl.a. (och inte minst) på Sveaborg/Suomenlinna 12.5.1918.

Samma månad antas en lag om Finlands flagga: ett blått kors på vit botten. Den röda färgen var komprometterad, upprorets färg.

Bitterhet var stor på i synnerhet svenskt håll. ”Jaktklubbsflaggan” med sitt ryska ursprung var svår att fördra. Hufvudstadsbladet 25.5 1918 när frågan i praktiken var avgjord:

Vi beklaga att den nationella ambitionen varit så svag, att man för ett tillfälligt intryck af ovilja mot de röda trasorna föredragit ryska färger och en rysk flagga framför ’en flik med Finlands gamla färger’.

Vasabladet skrev om ”galenskapen i de blåwita fantasifärgernas utkorande till symbol för den självständiga finländska staten”. Och det är till det vita Finlands huvudstad som jag nu vill ta er med på minnesfester med anledning av frihetskrigets utbrott 28.1.1918. Festdagen hade alla förutsättningar att etablera sig som en pendang till den stora fest- och paraddagen 16.5 som segerns och krigsslutets dag.

Man firade med början 1919, särskilt de år då fem, tio, femton och tjugo år hade förflutit sedan krigets utbrott. Men redan från början kom lokala språkmotsättningar att prägla festligheterna på ett ödesdigert sätt. En lyckad gemensam festdag krävde en utmattande språklig ekvilibristik och den regionala vänstern var för svag för att ena den vita sidan. 

Riksföreståndare Mannerheim deltog i de omfattande festligheterna då ettårsminnet firades. Vasabladet skrev om hur flaggorna hissades festdagens morgon efter klockringningen ”mest i de lefwande gul-röda färgerna”. Den blåvita fanan saknades självfallet inte helt i stadsbilden och hissades utöver av allmänna institutioner också av en del husägare men detta var ändå stick i stäv mot tidningen Vaasas uppmaning att hedra dagen genom att hissa den blåvita fanan. Tidningen skrev bl.a. ”Joitakin muitakin lippuja sentään liehui". Alla andra flaggor borde enligt tidningen vara förbjuda och var en skam för landet.

Den rödgula lejonfanan dominerade också enligt Vasabladet dekoren i stadshuset där en festmiddag dukades fram klockan 16. Tidningen Vaasas utsände noterade bland allt det rödgula också den blåvita riksflaggan.

Från minnesdagen 1921 får vi en glimt av den lokala flaggkulturen. Som traditionen vid det här laget bjöd firades dagen genom allmän flaggning. De blåvita flaggorna dominerade men Vasabladet framhöll i en färglära med lättläst politisk undertext hur dessa färgers köld uppvägdes av färgglada gulröda fanor.

Femårsminnet år 1923 manifesterades på ett synligt sätt i stadsrummet. Tidningen Vaasa redogjorde för hur de finskspråkiga i staden hade flaggat med blåvita fanor. Men det hade också synts många "puna­keltaisia mielenosoituslippuja". I stadshusets festsal stod lejonfanan på hedersplatsen, "eikä siniristilip­pua näkynyt siellä ollenkaan".

Vasabladet hade inför festdagen påmint sina läsare om att det skulle flaggas, men med Finlands gamla vapenfärger, rött och gult, som hade använts i kriget 1918. ”Allmän flaggning! Frihetskrigets rödgula färger till heders!” ingick som uppmaningar då festdagens program presenterades i tidningen som också skrev:

De blacka färger, som sedan av ett nationalistiskt partisinne påtvungos landet, kunna aldrig här i vår landsdel mötas med samma vördnad som 1918 års lejonfärger, landets månghundraåriga vapenfärger.

Den tydliga uppmaningen att låta känslan avgöra flaggvalet klingade inte för döva öron. Enligt Vasabladets festreferat hade staden dagen till ära varit prydd med ”svajande flaggor i rödgula och blåvita färger”.

Också denna gång hedrade Mannerheim festligheterna med sin närvaro. Efter besök vid hjältegravarna, som var ett obligatorium i festprogrammet, bjöds Mannerheim med sitt följe på lunch på Svenska klubben som då var belägen på hotell Ernst. Ryktet talade denna gång sanning. Stadsborna lät varandra veta att Mannerheim skulle få motta en lejonfana efter lunchen. Initiativtagare till donationen var hovrättsrådinnan Alma Skog, känd som ”Fäderneslandet”. Mannerheim apostroferades som den hjälte som himlen hade sänt att leda striden för fem år sedan.

Festflaggningen blev en fast tradition. År 1926 synliggörs åter hur de svensksinnades rödgula flaggor irriterade de finsksinnade i staden. På minnesdagen 1626 förekom en lejonfana t.o.m. på posthuset som ägdes av en svenskspråkig.

Festprogrammet 1928 bjöd på en kombination av element från tidigare minnesdagar. Festdagen inleddes med kanonsalut från Fiskstranden. Efter att symbolriktiga tio skott avlossats började kyrkklockorna ringa. De höll på i tio minuter.

Samtidigt hissades flaggorna i staden. Vasabladet undviker att skriva om hur flaggorna såg ut. Ett par dagar före festligheterna annonserade Vasa klädeshandel på svenska om att man hade Finlands blåvita korsflaggor till salu. I sitt festtal hyllade konsul Erik Hartman ”den blåvita korsflaggan”. Allt talar för att man från svenskt håll försökte låta bli alla rödgula provokationer och att man på finskt håll valde att blunda där de kanske ändå förekom. Enligt en samstämmig lokalpress var festdagen mycket lyckad.

Under de tidigare åren hade också den lokala yttervänstern valt en låg profil, men den borgerliga stormanifestationen av tioårsminnet provocerade till ett synligt avståndstagande. Reliefen på stadshuset med Mannerheim och Svinhufvud blev tjärad. I staden spreds också ett kommunistiskt flygblad som anknöt till händelserna år 1918. En arbetarfest ordnades i Vasa på kvällen den 28 januari, och i arbetarstadsdelarna dekorerades fönster med små röda flaggor och ljus. Man ville komma ihåg fallna kamrater och ta avstånd från att borgarna i staden firade 1918 års ”blodiga terror”.

Frihetskriget utbrott uppmärksammades på vanligt sätt genom flaggning i Vasa år 1933. Eftersom den rödgula flaggan på finskt håll sågs som en provokation valde många svenskspråkiga uppenbarligen i valet mellan en blåvit eller rödgul fana att lämna stången tom, ett subtilt vardagsmotstånd mot det politiskt korrekta och finsknationella vilket irriterade finskspråkiga och noterades som en protestyttring i tidningen Vaasa.

Brandmästare Finell framhärdade i att flagga gulrött. Flaggan avlägsnades – men av vem eller vilka? Vaasa skrev om hur den halats av några personer och överlämnats till brandmästaren, medan Vasabladet redogjorde för hur den rivits ned av en ung finsk man. Vasabladet förmådde sig inte att ta avstånd från den rödgula flaggningstraditionen.

Tidningen framhöll att rött och gult var Finlands gamla vapenfärger, att färgerna ingick i republikens statsflagga och att just de färgerna dominerat i stadsrummet för exakt femton år sedan då befrielseverket var genomfört. Men de rödgula färgerna var nu ”lysta i bann och trampade i stoftet av en yverboren äktfinsk s.k. fosterländskhet, vars uppblåsta dumdryghet icke vet av några gränser”.

Exakt ett år senare inrapporterade Veräjän-Mikko i Vaasa (redaktör Heikki Lauri Hyppönen) resultatet av en promenad i staden i syfte att specialgranska flaggkulturen. Han hade sett endast en rödgul flagga i staden, nämligen på Bragegårdens museiområde. Men den hade varit omgiven av blåvita fanor, vilket enligt Veräjän-Mikko gjorde det hela acceptabelt. Vid många hus där man ännu under svenska dagen 1933 sett rödgula flaggor vajade nu den officiella blåvita fanan. Han noterade att ett hus i staden där man normalt brukade hissa en stor rödgul fana nu inte alls flaggade. Också utanför en svenskspråkig skola lyste varje form av flagga med sin frånvaro.

Flaggkulturen förenhetligades, och år 1937 fann Veräjän-Mikko inget annat att irritera sig över än att det fanns så många flaggor med inkorrekt blå färg hissade. Under tjugoårsfestligheterna 1938 var hans enda negativa randanmärkning att så många av stadens gentlemän hade sjungit ”Vårt land” med hatten på.

På parkettplats 28 januari kan vi i Vasa se hur lejonfanan, det finska vapnets färger, rött och gult omkodades. Laglighetens och det konstitutionella motståndets färger blev allt mer och entydigt finlandssvenskhetens och Svenska folkpartiets kulörer. Mannen med flaggan som gjort entré redan i valet 1907 kom de facto att hänga med ända till valet 1966. Hur lejonet sedan blev till nyckelpiga, det respektingivande däggdjuret till en nyttig insekt är emellertid en annan historia. 

Nils-Erik Villstrand

(artikel för SFV-kalendern 2005)